Jag är stolt, stolt över att jag aldrig ger upp. Även om jag många många gånger inte vill annat än att just ge upp. När jag mår dåligt, när jag tycker synd om mig själv, när jag tröttnat på den eviga smärtan som aldrig vill lämna min kropp. Jag hatar min sjukdom, men samtidigt har den gjort mig stark.

 

 

Jag är stolt över att jag trots min ledvärk, trots mitt magonda och trots illamåendet så trotsar jag och fortsätter kämpa! För jag ska aldrig ge upp.

 

 

Jag satt ikväll och tänkte och funderade när det plötsligt slog mig att jag inte haft en ångestattack på i alla fall en vecka. Jag känner verkligen ren och skär lycka inom mig och det ska ni veta, det är någonting som jag inte känt på länge. Jag vet inte varför men jag känner mig fri.

 

Trots att jag sitter med ont nu när jag skriver det här så känner jag mig fri och lycklig. Jag antar att det är just för att jag inte haft en ångestattack på ett tag. Träningen har verkligen blivit min räddning!

 

 

Just nu har jag hittat den där balansen. Balansen som gör så att jag kan träna för att motverka ångest men samtidigt balansen till att inte träna för mycket för att sabba min kropp och orsaka ännu värre ledvärk. Den här balansen är dock så svår att hålla. Jag vill mer än jag kan. Jag vill kunna köra ett armpass på gymmet utan att känna den där smärtan men det går inte och just nu är jag inne i ett flow där jag kan acceptera det. Jag vet att jag kommer tappa balansen nån gång men jag vet också att jag kommer hitta balansen igen.

 

 

Det viktigaste är att inte ge upp. Och just nu ska jag njuta av känslan av lycka. Av frihet.