Det är egentligen rätt så otroligt hur jag långt jag har kommit sedan i somras. Eller hur långt jag kommit ända från början. Allt började i februari 2011, jag åkte in till SÖS akuten och det slutade med att jag blev inlagt, smärtan och illamåendet jag kände då var inte att leka med. Min mage värkte och det strålade ut i ryggen, kommer ihåg hur jag skrek och grät av smärta när vi tog bilen och åkte in till Sös. Efter några dagar med fasta blev jag hemskickad med in inflammation/infektion i tarmarna men mer hände inte, ingen medicin eller någonting. Efter någon vecka började jag bli sämre igen med smärta i mage och leder samt feber (jag som nästan aldrig får feber) och nu fick jag komma till Ersta Sjukhus där man kunde konstatera att jag hade små sår i tarmen och jag fick reda på att jag hade Chrons sjukdom. Och det var början på mina två värsta år i livet. Första året gick väl mest ut på att dölja hur jag faktiskt mådde, på dagarna och runt människor spelade jag teater, ville inte visa eller ta in att jag var sjuk och jag ville inte att någon skulle få se mig så svag och så dålig som jag var. När jag kom hem bröt jag ihop, varje kväll..förstår inte hur mina underbara föräldrar klarade av se hur dåligt jag mådde. Dom var de ända som fick se hur jag egentligen mådde och så fortsatte det i ett år. Visst hände det att jag bröt ihop på jobbet av all smärta osv någon enstaka gång men för det mesta gjorde jag mitt yttersta för att inte visa något. Sen kom sommaren 2012 och allt började sakta komma ikapp mig. Jag spelade fortfarande teater och hade en mur runt mig. Jag ville inte visa hur jag mådde. Men jag orkade mindre och mindre saker och sakta började jag dra mig undan från alla mina nära och kära. Jag orkade inte, jag orkade inte och kunde inte göra något pga smärtan jag hade. Skulle jag iväg någonstans visste jag att jag var tvungen att planera, inget ätande på någon timme innan och tröttheten som jag skulle få efter vart ofta inte värd mödan. Och strax innan jag skulle på semester blev jag sjukskriven. Jag kom in i ett skov och jag hade sådan smärta och mådde så dåligt så jag inte längre klarade av mitt jobb. Men jag ville fortfarande inte ta in att jag var sjuk. Försökte för neka ibland och hitta på något vilket jag ganska snabbt fick ångra. Dagarna gick och efter sommarsemester kom jag tillbaka till jobbet. Jag karade av mer och mer och öppna mig för mina närmsta men jag ville inte riktigt visa hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag kämpa på varje dag med min teater (jag borde kunna bli hollywoodskådis) ville inte visa hur jag mådde. Och varje dag efter jobbet bröt jag ihop. Våren 2013 kom allt helt plötsligt ikapp mig. Jag hade under två år försökt glömma, försökt förneka att jag var sjuk, jag hade inte bearbetat någonting, att min ungdom faktiskt gick förlorad. Jag hade ju inte gjort nästan någonting under dessa år. Jag började må allt sämre och medicinerna verkade inte hjälpa mig. Under dessa år hade jag gått från Kortison till cellgift till en annan cellgift, försökt gå ner i dos, bara äta varannan dag, försökt hitta något som gjorde så att JAG mådde bra men återigen fick medicinen ett bakslag. Jag mådde så dåligt så jag knappt kunde ta mig från soffan till sängen. Orkade inte fira min födelsedag. Orkade inte längre någonting. Jag blev sjukskriven 25% och i den vevan fick jag tid hos en psykolog på Ersta Sjukhus och det kan vara det bästa som hänt under min sjukdomsperiod. Nu fick jag bearbeta allt jag gått igenom. Jag fick prata med någon som hört talas om liknande förut och som kunde ge mig tips, vi använde oss till och med av hypnos och jaa det hjälpte. Började även med en ny medicin, den jag får nu. Som jag får som dropp varannan månad. Och sakta sakta började jag bli en människa igen, jag började snart styra över min egen kropp. Jag började ut och springa med pappa och jag kände mig piggare än på länge. Det var i Maj någon gång som jag bestämde mig för att sätta upp ett mål, Jag skulle springa Sickla Loppet!!! Jag talade bara om det för mamma och pappa. Pappa fick ut mig i spåren även när jag ville ligga hemma och tycka synd om mig själv. Och den 22 September gjorde jag det som ingen ens kunde föreställa sig (knappt jag själv) Jag sprang Sickla Loppet, Jag sprang 1 mil och lyckan och stoltheten jag kände då går inte att beskriva. Visst jag kanske inte sprang så snabbt men mitt mål var att ta mig runt och inte komma sist och det klarade jag av (med mycket hjälp och stöttning av Stina som sprang med mig heela loppet) Jag måste alltid balansera på en liten liten tråd, gör jag ett snedsteg så mår jag fruktansvärt dåligt igen men jag börjar lära mig hur mycket jag klarar av och med hjälp av medicinen och min bearbetning orkar jag mycket mer nu. Men visst kommer det dagar då jag måste avboka allting jag planerat för att jag mår dåligt. Men jag tillåter mig själv att må skit den dagen och sen biter jag ihop och går vidare dagen efter (så gott jag kan iaf) Och tacksamheten jag har till mina vänner, mina nära och kära som fortfarande finns vid min sida trots att jag inte alltid varit där under dessa åren. Jag kan inte med ord beskriva hur underbara ni är och utan er hade jag inte kommit så här långt som jag gjort! All kärlek till er .. ÄLSKAR ER!!!! Bästa bästa vänner. Jag må vara sjuk men jag är så otroligt lyckligt lottad som har mina vänner som jag vet ställer upp och som finns där <3