Allt känns så hopplöst, jag orkar inget men jag vill inte klaga vill inte vara jobbig..vill leva ett normalt liv , ett liv utan mediciner, utan smärta och trötthet..ett normalt liv. Jag vill kunna följa med ut och festa istället för att åka hem när dom andra drar ut..smärtan jag känner då är inte från magen, den kommer inne från..det är sorg över att inte orka att inte vara med.

Samtidigt som jag känner hopplöshet känner jag mig sjukt otacksam som bara klagar och tycker synd om mig själv..jag har ju mina nära o kära min familj och mina vänner som verkligen försöker förstå och som accepterar att jag är sjuk.