Att vara envis är nog min största styrka men också min största svaghet. 

 

Att jag är envis och försöker att aldrig ge upp är nog det som får mig att orka kriga. Tyvärr ser jag det som ett misslyckande när jag ger upp och där kommer svagheten in. Jag är så envis på att aldrig ge upp så jag stundtals glömmer bort att lyssna på min kropp. När den bokstavligen skriker åt mig att ta det lungt så fortsätter jag köra på tills jag inte orkar någonting alls. 

 

Senaste veckorna har verkligen varit kämpiga, det har känts som en lastbil kört på mig samtidigt som ångestattackerna kommit tillbaka men ändå fortsätter jag. Att vara hemma från jobbet finns inte på kartan och att dra ner på träningen är det sista jag vill för jag vet att ångesten då blir alldeles för jobbig. 

 

Jag vet ju mycket väl att det inte är bra men det är så svårt att "ge upp". Det är som alltid en balansgång mellan att må dåligt och må sämre.

 

Men samtidigt så känner jag mig lyckligare än på länge. Det är en konstig känsla att må så dåligt men samtidigt må så bra. Det går inte riktigt att beskriva. Men så länge jag känner mig lycklig så kommer jag fortsätta så här. För jag är övertygad om att träningen gör så jag mår bättre i psyket och gör så jag orkar kämpa varje dag.

Jag är stolt, stolt över att jag aldrig ger upp. Även om jag många många gånger inte vill annat än att just ge upp. När jag mår dåligt, när jag tycker synd om mig själv, när jag tröttnat på den eviga smärtan som aldrig vill lämna min kropp. Jag hatar min sjukdom, men samtidigt har den gjort mig stark.

 

 

Jag är stolt över att jag trots min ledvärk, trots mitt magonda och trots illamåendet så trotsar jag och fortsätter kämpa! För jag ska aldrig ge upp.

 

 

Jag satt ikväll och tänkte och funderade när det plötsligt slog mig att jag inte haft en ångestattack på i alla fall en vecka. Jag känner verkligen ren och skär lycka inom mig och det ska ni veta, det är någonting som jag inte känt på länge. Jag vet inte varför men jag känner mig fri.

 

Trots att jag sitter med ont nu när jag skriver det här så känner jag mig fri och lycklig. Jag antar att det är just för att jag inte haft en ångestattack på ett tag. Träningen har verkligen blivit min räddning!

 

 

Just nu har jag hittat den där balansen. Balansen som gör så att jag kan träna för att motverka ångest men samtidigt balansen till att inte träna för mycket för att sabba min kropp och orsaka ännu värre ledvärk. Den här balansen är dock så svår att hålla. Jag vill mer än jag kan. Jag vill kunna köra ett armpass på gymmet utan att känna den där smärtan men det går inte och just nu är jag inne i ett flow där jag kan acceptera det. Jag vet att jag kommer tappa balansen nån gång men jag vet också att jag kommer hitta balansen igen.

 

 

Det viktigaste är att inte ge upp. Och just nu ska jag njuta av känslan av lycka. Av frihet.