Att vara envis är nog min största styrka men också min största svaghet. 

 

Att jag är envis och försöker att aldrig ge upp är nog det som får mig att orka kriga. Tyvärr ser jag det som ett misslyckande när jag ger upp och där kommer svagheten in. Jag är så envis på att aldrig ge upp så jag stundtals glömmer bort att lyssna på min kropp. När den bokstavligen skriker åt mig att ta det lungt så fortsätter jag köra på tills jag inte orkar någonting alls. 

 

Senaste veckorna har verkligen varit kämpiga, det har känts som en lastbil kört på mig samtidigt som ångestattackerna kommit tillbaka men ändå fortsätter jag. Att vara hemma från jobbet finns inte på kartan och att dra ner på träningen är det sista jag vill för jag vet att ångesten då blir alldeles för jobbig. 

 

Jag vet ju mycket väl att det inte är bra men det är så svårt att "ge upp". Det är som alltid en balansgång mellan att må dåligt och må sämre.

 

Men samtidigt så känner jag mig lyckligare än på länge. Det är en konstig känsla att må så dåligt men samtidigt må så bra. Det går inte riktigt att beskriva. Men så länge jag känner mig lycklig så kommer jag fortsätta så här. För jag är övertygad om att träningen gör så jag mår bättre i psyket och gör så jag orkar kämpa varje dag.