Äntligen måndag, ny dag, ny vecka och en ny start, eller vad är det man säger? För mig blev det i alla fall en ny start. Även om jag startade dagen med att försova mig (att vakna 25 minuter innan man börjar jobbet är ingen höjdare start) men ändå lyckas komma i god till jobbet så har dagen varit bra. Jag har varit helt slut i både kroppen och huvudet, det är som att tröttheten attackerar kroppen. Som att efter helgens illamående och ångestattacker så sköljdes tröttheten över mig.

Men jag måste faktiskt ge mig själv en klapp på axeln, för trots tröttheten och segheten så tog jag mig till gymmet. Det kanske inte var bästa passet men för mig just i dag var det precis vad jag behövde. Jag känner glädje och stolthet just nu. För att jag orkade trotsa mig själv och göra nått bra. Att jag orkade gå till gymmet trots att kroppen skriker att jag ska lägga mig i ide och inte göra nått. Men jag vet innerst inne att jag mår bäst av att träna, ångestattackerna blir bättre och jag mår allmänt bättre då. Men det är det där att ta sig dit, att inte lyssna när kroppen vill något annat (vilket är en svår balansgång eftersom ibland måste jag vila kroppen).

Men idag gick jag dit och det är jag så otroligt jäkla stolt över!

Nu blir det kokt ägg, proteinpudding med färska bär o frukter. För nu tar jag ett steg i taget, det där med middag är en svårare bit. Så det här får duga. Jag äter i alla fall. Klapp på axeln där med tycker jag.

Den här helgen får gärna ta slut nu. Det har varit en sån dålig helg så jag bara längtar till måndag.. Ny vecka är väl samma sak som ny start?

Igår orkade jag knappt ta mig utanför hemmet, kom ner till Ica för att köpa mat och ger mig själv en guldstjärna för att jag faktiskt tog tag i att gå och handla mat fast det var det sista jag ville. Att äta.

Idag har jag orkat mer, orkat handla blommor och fixat på balkongen men sen när det var klart känns det bara som att luften gått ur mig, orkar knappt gå upp ur sängen. Idag har jag dessutom slarvat med maten. Vet att jag kanske borde äta men jag vill inte, det tar emot så otroligt mycket. Mår illa och är inte alls sugen på att äta. Jag vill bara få känna mig sugen på mat, få känna mig hungrig. Nu mår jag bara illa av tanken på mat.

Jag vill ha måndag nu, ha mina jobbrutiner. En ny start. Tvingas hålla mig så pass sysselsatt så att jag inte riktigt märker hur jag mår. På jobbet känns det naturligt att äta, inte för att jag är mer sugen på mat där.. Men på nått sätt går det lättare att äta där. Kanske för att det är så mycket runt om kring mig så jag hinner inte märka hur jag känner mig och mår utan jag äter med barnen och sen är det klart.

Det trycker över bröstet, känns som ett lock i luftstrupen. Det känns som att luften aldrig kommer ner i lungorna, inte helt. Det känns som att hälften av luften försvinner iväg någonstans. Paniken växer och andningen blir ännu svårare. Man börjar kallsvettas, tårarna rinner och panik växer samtidigt som andningen blir ännu sämre. Jag vet att det inte är farligt, jag vet att jag får luft, ändå är det så obehagligt. Efter en stund, efter att ha kämpat mig igenom det värsta känner jag hur andningen blir lättare och lättare. Jag känner mig helt matt, det är som att all energi försvann samtidigt som andhämtningen blev bättre. Då var det här ändå en lätt attack. Jag hatar ångestattacker. Varför får man dom? Varför börjar dom komma oftare och oftare? Varför ska det vara så jävla jobbigt? Jag kan ärligt säga att jag väljer magont och illamående alla dagar i veckan istället för ångestattackerna. Men eftersom man inte kan välja, sitter jag här med alla tre saker på en och samma gång, bara för att livet ska inte vara lätt tydligen.

Har haft ett par dåliga veckor. Ångestattackerna kommer smygande mer eller mindre flera gånger i veckan. Jag har haft så ont i lederna så jag knappt kunnat stödja mig på benet, jag har mått illa och haft sån smärta i magen så jag gråtit och den här jävla yrseln.

Allt det här har legat och gnagt som en läskig mardröm och det ända jag vill är att vakna upp och må bra.

Den här helgen vaknade jag upp och mådde bra. Visst jag hade ont, jag mådde inte alltid bra men jag har haft en sån jävla bra helg i Budapest med fina vänner. Även om min kropp ville att jag skulle lägga mig på rummet och gå i ide så ville inte JAG det. Och den här helgen hade jag bestämt mig för att min mage inte skulle få bestämma.. Sagt och gjort, jag har fått oförglömliga minnen och jag kommer leva på den här glädjen länge.. Att jag under en hel helg inte haft en ända ångestattack det är så jävla guld värt och ett bevis på hur bra jag haft det varenda minut.. TACK alla inblandade för den här resan.

Nu ska jag kämpa vidare med den här känslan i mig och fortsätta kriga och göra saker som jag mår bra av.