Det trycker över bröstet, känns som ett lock i luftstrupen. Det känns som att luften aldrig kommer ner i lungorna, inte helt. Det känns som att hälften av luften försvinner iväg någonstans. Paniken växer och andningen blir ännu svårare. Man börjar kallsvettas, tårarna rinner och panik växer samtidigt som andningen blir ännu sämre. Jag vet att det inte är farligt, jag vet att jag får luft, ändå är det så obehagligt. Efter en stund, efter att ha kämpat mig igenom det värsta känner jag hur andningen blir lättare och lättare. Jag känner mig helt matt, det är som att all energi försvann samtidigt som andhämtningen blev bättre. Då var det här ändå en lätt attack. Jag hatar ångestattacker. Varför får man dom? Varför börjar dom komma oftare och oftare? Varför ska det vara så jävla jobbigt? Jag kan ärligt säga att jag väljer magont och illamående alla dagar i veckan istället för ångestattackerna. Men eftersom man inte kan välja, sitter jag här med alla tre saker på en och samma gång, bara för att livet ska inte vara lätt tydligen.