Att träna är som terapi för mig. Det är lite som ett bevis på att jag fortfarande har kontrollen över min kropp, att det är jag som bestämmer. Det är inte alla dagar jag orkar eller kan eller har lust men sen kommer dom där dagarna då allt känns extra mycket skit. Allt känns helt meningslöst och då är det oftast träningen som hjälper. Så var det nu. Jag har haft några riktigt dåliga dagar. Jag har avbokat saker som jag helst hade velat vara med på. Jag har kortat ner aktiviteter för att jag har för ont för att orka. Jag har sovit dagtid för att orka med helgens planer. Jag har gråtit mig själv till sömns pga av smärta. Jag har vaknat dagen efter med onda ögon pga allt gråt. Jag tror inte jag har några tårar kvar nu. Så istället knöt jag på mig löparskorna och tog en lätt runda som terapi. I lagom takt, lagom långt. Sådär så jag precis känner mig trött men ändå sådär så jag orkar köra lite lätt kroppsträning när jag är hemma igen. Och helt plötsligt känns mitt huvud klarare, piggare på något sätt. Allt gör fortfarande förjävla ont men träningen har gjort så mitt huvud orkar fortsätta kämpa. För mig är träning terapi.

 

 

När jag i lördags varvade min förmiddag med gråt och försöka sova för att orka med hockyn på kvällen plingade min faster på för att lämna blommor till mig. Hur underbar? Att hon läst att jag mådde dåligt och tog sig tiden att komma hit för att pigga upp mig. Jag är så glad och tacksam för ALLA underbara människor jag har runt mig ❤