I måndags började jag med blandade känslor jobba halvtid efter min sjukskrivning. Det har gått bra  och det har varit så skönt och roligt att träffa barnen igen! Och föräldrarna har hälsat mig välkommen tillbaka och visar att dom saknat mig (påstod dom iaf haha).

 

Idag kom en mamma och talade om hur hon tycker att det är så bra att jag är så öppen med min sjukdom, vilket kändes så skönt att höra! Just magsjukdomar känns som något man håller tyst om, något man borde skämmas över. Men det ska man verkligen inte och jag tror att det är bra att vara öppen om det för att visa att magsjukdomar är vanligare vad man tror. Varför skulle jag skämmas över min sjukdom för? Vad är det som bestämmer att min sjukdom är något som ska hållas tyst om? Jag kommer ihåg i början när jag blev sjuk, då var det en som sa till mig att när jag i framtiden skaffar en kille så ska jag nog inte berätta om min sjukdom. Men varför? Daniel gillar väl inte mig mindre nu bara för han vet om min sjukdom? Tvärt om så går han med ett *fuck crohns* armband på sig hela tiden och stöttar mig fullt ut. ♡

 

Men hur som helst så har det även varit så fruktansvärt jobbigt att börja jobba. Känner mig helt slut så fort jag kommer hem. Men i dag tog nog priset, skulle ta en liten powernap efter jobbet men det slutade med mer än 3 timmar sömn och när jag vaknade var jag helt slut och borta i huvudet. 

 

Men den där sömnen behövdes nog för att orka fira fasters prinsessa som fyllde 1 år idag ♡ världens bästa Alice ♡ 

 

Och den här kvällen med kärlek behövdes nog inför imorgon. Då ska jag äntligen få min medicin (förutsatt att alla blodproverna som jag lämnade i måndags ser bra ut). Det ska bli så skönt att äntligen kunna göra något för att jag ska kunna få må lite bättre. Har tvingat med pappa som moraliskt stöd och som extra ögon och öron när vi ska gå igenom hur sprutan (medicinen) ska tas. 

 

Igår fick jag samtal från min läkare och äntligen fick jag svar. Svaret att jag inte har inbillat mig eller något sånt. Jag har faktiskt börjat tvivla på mina känslor. Att jag inte har rätt att känna den här smärtan. Att det inte är på riktigt.

 

Men igår fick jag svaret på kameran jag svalde. Den hade visat en inflammation i tunntarmen. Så då har jag en i tunntarmen och en inflammation i ändtarmen. Jag verkar i alla fall glädjande nog slippa kortisonet men kommer få börja på humira på torsdag nästa vecka.

 

Så nästa vecka består av att lämna blodprover inför medicineringen samt ett besök hos läkaren för att lära mig hur jag ska ta medicinen. Som nämligen tas själv med en spruta. Lite läskigt faktiskt. Har ju dumt nog läst på lite och läst att det kan göra ont när själva medicinen kommer in k kroppen. Men det ska nog gå bra! 

 

På måndag börjar jag även jobba 50%. Även det lite skräckblandad förtjusning. Ska bli skönt att komma tillbaka och träffa mina underbara kollegor och barnen men samtidigt. Hur ska jag orka? Mår ju egentligen fortfarande lika dåligt. 

 

Men det känns även som att det går åt rätt håll nu. Så bara hålla tummarna för att det blir bättre nu. Känns lite som att det kan i alla fall inte bli sämre.. 

Har precis kommit hem från Ersta sjukhus nu. Ska tillbaka dit i eftermiddag dock.

 

Har alltså för ca en timme sedan svalt en liten liten kamera som nu fotar sin väg genom magen och tarmarna. Under dagen nu måste jag få runt med ett bälte runt kroppen samt gå runt med en liten väska som kameran skickar alla bilder till. 

 

Rätt fascinerande måste jag medge! 

 

Just nu har jag tusen tankar i mitt huvud. Imorgon ska jag äntligen få svälja en kamerakapsel som ska fota hela vägen genom tarmen för att se om jag har inflammation på något mer ställe än i ändtarmen. 

 

Jag är förväntansfull men samtidigt så fruktansvärt rädd. Vet egentligen inte vad jag är mest rädd för, att det ska visa något eller att man inte kommer hitta någonting. Oavsett resultat kommer jag troligtvis börja med ny medicin så att jag kan få må bättre. 

 

Är så trött på att spela teater när jag lämnar min lägenhet men så fort jag kommer hem gråter jag. Här nog gråtit varje dag senaste veckorna. Så glad att jag då har haft Daniel här vid min sida. 

 

Jag försöker hela tiden hålla huvudet högt och utåt sett inte visa hur jag mår, hur ont jag har och hur dåligt jag mår. Helgen har varit en riktig prövning där jag under hela lördagen var tvungen att spela teater för att inte avslöja hur jag mådde. Eller ja egentligen är det ju det jag gör varje dag. 

 

Men idag brast det. Av en sån liten skit grej att två personer i min omgivning åt glass medan jag tvingades till fasta pga morgondagens undersökning. Jag som inte ens brukar bry mig om mat osv men just glass. Fy vad gott det hade varit med glass!! Imorgon vid 13 när jag får äta igen ska jag äta glass. Vet att jag kommer ångra mig pga hur ont jag kommer få men får ju ändå ont av allt ändå så. Jag vill ha glass! Helst nu på en gång. Men istället ska jag försöka ta min extra onda mage och försöka sova nu. Så att jag kan få onsdag och undersökningsdag. 

 

Jag  vill bara få det här överstökat.