Jag sitter och kollar på tv, eller ligger i sängen för att sova när det plötsligt blir svårt att andas. Varje andetag blir en ansträngning. Det känns som att luften fastnar i bröstkorgen, att den aldrig kommer ner till lungorna. Man känner en tår som sakta rinner ner för kinden, en tår blir två och snart är kinderna fuktiga av gråt. Paniken växer och andningen blir svårare och svårare. Händerna börjar skaka och svetten börjar komma fram trots att jag fryser. Jag blir rädd men försöker intala mig själv att det inte är farligt, jag vet att det inte är farligt. Jag vet att jag får luft trots att det känns som det motsatta. Jag försöker andas lugnt, inte få panik för då blir det värre. Sakta känner jag hur andningen blir lättare och skakningarna försvinner långsamt iväg och kvar sitter jag och fryser med kinderna fulla av tårar. Ångestattacker är vanliga, inte bara hos mig själv utan hos många, fler än vad man kan tro. Men av någon anledning är det ingenting man pratar om, men jag kan garantera att ni åtminstone känner någon som lider av ångestattacker. Alla kanske inte känner som jag gör, en del har värre och en del har mildare men det tar inte bort det faktum att när du sitter där med en ångestattack så är det hemskt, oavsett hur kraftfull den är.