Jag tror att det är med hjälp utav prioriteringar som jag har kunnat tagit mig så här lång. Jag har tex alltid oavsett prioriterat mitt jobb.. det har alltid varit det viktigaste för mig. De senaste två åren har jag i princip knappt haft något liv utanför mitt jobb men som tack för det har jag fått behålla mitt jobb. Jag har hela tiden haft ett val.. fokusera på jobbet och lägga min lilla energi på det eller att lägga min energi på min fritid och då hade min kropp aldrig orkat med jobbet. Jag har fått välja bort saker som jag vet gör mig dålig, valt bort saker som jag mer än gärna velat göra men jag vet att min kropp inte längre orkar med allt det där som jag vill göra, så för att orka och klara av att jobba har jag fått göra prioriteringar. Och jag ångrar inte mitt beslut än enda sekund! Hade det inte varit för mina prioriteringar hade jag kanske inte haft nått jobb att gå till, jag hade kanske inte haft en egen lägenhet och jag hade kanske mått ännu sämre nu. Min största rädsla under den här perioden var dels att jag skulle förlora min ungdoms tid eftersom jag inte längre kunde leva som jag ville men det jag var allra räddast för var att förlora mina vänner då jag inte alltid orkade eller klarade av att göra saker, mitt liv bestod av att jobba och sova och ibland när jag mådde bra även äta alla mål om dagen. Men jag förstår inte varför jag var rädd för det, för nu när jag mår bättre har jag fortfarande kvar dom flesta av mina vänner och jag har fått så otroligt mycket hjälp av dom.. Ni har varit bäst och det är ni som fått mig orkar kämpa vidare i vissa stunder och jag är så glad att jag numera orkar med både jobbet och min fritid =D