Har haft ett par dåliga veckor. Ångestattackerna kommer smygande mer eller mindre flera gånger i veckan. Jag har haft så ont i lederna så jag knappt kunnat stödja mig på benet, jag har mått illa och haft sån smärta i magen så jag gråtit och den här jävla yrseln.

Allt det här har legat och gnagt som en läskig mardröm och det ända jag vill är att vakna upp och må bra.

Den här helgen vaknade jag upp och mådde bra. Visst jag hade ont, jag mådde inte alltid bra men jag har haft en sån jävla bra helg i Budapest med fina vänner. Även om min kropp ville att jag skulle lägga mig på rummet och gå i ide så ville inte JAG det. Och den här helgen hade jag bestämt mig för att min mage inte skulle få bestämma.. Sagt och gjort, jag har fått oförglömliga minnen och jag kommer leva på den här glädjen länge.. Att jag under en hel helg inte haft en ända ångestattack det är så jävla guld värt och ett bevis på hur bra jag haft det varenda minut.. TACK alla inblandade för den här resan.

Nu ska jag kämpa vidare med den här känslan i mig och fortsätta kriga och göra saker som jag mår bra av.

Nu har jag mått bra så där överdrivet jättelänge men börjar mer och mer känna av mig mage tyvärr. Men det är ändå inte så där så att magen bestämmer över mig utan jag kan trots den smärtan jag har leva normalt och det är jag så glad för. Då känns varje dag som en seger. Varje dag som jag trots smärta har spenderat som en vanlig dag känns så himla bra. Jag känner mig så bra och lycklig när jag vinner över magen och inte tvärtom! Senaste var i dag på gymmet, när jag efter varje övning kände en huggande smärta i magen trots att jag tränade armar.. Men jag fortsatte och kunde köra klart mitt planerade pass och efteråt kändes det så jäkla bra..jag kan om jag vill och inget ska få hindra mig :))

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur bra jag mår..det känns som att det var evigheter sen jag blev sjuk och att det är evigheter sedan jag mådde dåligt sist. Jag kan inte ens föreställa mig hur extremt dåligt jag faktiskt har mått för just nu mår jag bra och det har jag gjort så länge nu så jag har glömt bort hur det är att må så där riktigt dåligt, när det var som värst. Just nu är min värsta magsmärta något som jag orsakat själv. Den där smärtan jag känner nu som jag så många andra kvällar känns pga att jag är lite lätt dum i huvudet och har glömt äta något sedan lunchen. Jag vet att jag mår dåligt av att inte äta men på riktigt så glöms det bort och sen sitter jag är på kvällen med magont som varken blir bättre eller sämre av att jag äter. Jag är en riktig rutinmänniska och just nu, speciellt på semestern så har jag inga riktiga rutiner och där av glömmer jag bort att äta ännu mer. Plus hur roligt är det att laga mat till mig själv? Not so fun..Och sen tror jag att (ganska så säker på det) att jag undermedvetet kopplar mat med smärta och därför blir jag aldrig riktigt sugen på att äta. För tänk hur många år jag gått med direkt magsmärta så fort jag ätit..Och även om jag inte alls har den smärtan nu efter måltider så tror jag att den där känslan fortfarande finns där, att mat kopplas till smärta och smärta kopplas till mat. Men sakta men säkert släpper nog den där känslan och snart kommer jag nog längta efter mat... MEN en sak som är säker är att jag ska bli bättre på det här med middagen.. För tänk hur bra jag skulle må om jag även slapp den här kvällsmärtan som jag fått nu de senaste dagarna. Så mitt mål är nu att äta ordentligt varje dag! Så jag mår så bra som jag någonsin kan. Och ni förstår nog inte hur skönt det känns att äntligen hittat en medicin som passar mig, en medicin som inte ger mig för höga levervärden, en medicin som inte ger mig biverkningar som jag mår sämre av än jag gjorde innan. Utan äntligen har jag en medicin som jag kan ta lätt varje morgon (för nu har jag vant mig vid pulvret och får inte kväljningar av den) och jaa jag är bara så glad att jag äntligen hittat rätt för mig och jag hoppas innerligt att det fortsätter så här bra. För jag är inte klar med att må så här bra, jag är inte redo för ett skov ännu och jag kommer inte tillåta ett skov att komma och sabba för mig nu!!

Jaa som rubriken säger, just nu känner jag så mycket glädje som blandas med rädsla. Jag är så glad och tacksam över att må så otroligt bra som jag gör nu och som jag har gjort de senaste dagarna. I stort sett ingen smärta och jag känner mig typ levande igen..men sen kommer rädslan att allt kan vända så himla fort. Rädslan över att jag vet att jag nån gång kommer bli dålig igen, även om det förhoppningsvis dröjer länge innan den dagen kommer. Och till dess ska jag se till att ta till vara på glädjen över att må bra och försöka lägga rädslan åt sidan.

Jag kan på riktigt inte komma på när jag mådde så här bra senast. Det känns helt konstigt, att vakna på morgonen helt utan smärta. Det är så det har varit de senaste dagarna...dagar utan smärta. Den känslan är obeskrivlig. Trots att det inte är många dagar vi pratar om men alltså, dom här få dagarna utan smärta ger mig så mycket positiv energi så jag känner mig bara så lycklig. Det ända som just nu plågar mig är den här eviga tröttheten. Den är så fruktansvärt jobbig MEN jag försöker se bort från den och bara tänka på det bra. Och trötthet är trots allt inte konstigt, alla är trötta någon gång den enda skillnaden är väl att jag är sådär extremt trött typ hela tiden, oavsett hur lite jag gör, hur mycket jag gör eller oavsett hur mycket eller lite jag sover. Men jag har trotsat den här tröttheten ett par gånger nu och det är jag så glad för. Resan till Göteborg med pappa var hur bra som helst, sen har det varit fotboll på hemmaplan och i fredags vart det AW med Nadja och Emely. Så jaa det är inte så konstigt att jag känner mig helt slut nu, både idag och igår har jag bara känt mig helt borta, men som sagt .. det finns en anledning och då känns det mycket bättre att hantera den här tröttheten. Dom här dagarna utan smärta gör det även lättare att dölja min trötthet, att låtsas vara pigg osv. Jaa ni som läser här har nog förstått jag i störta möjliga mån försöker dölja hur jag mår utåt, och ni som läser det här bryr er tillräckligt mycket för att få veta hur jag mår och känner! Och det är på något sätt lättare att skriva här hur jag mår innerst inne, än att stå och berätta för någon som kanske inte alls bryr sig egentligen. För det är något jag också lärt mig under dessa åren, när någon frågar "hur mår du?" så är det väldigt sällan som dom faktiskt bryr sig om hur man mår. Och det sårar så mycket när man berättar hur man känner, för någon som man faktiskt trodde bryr sig, men så visade det sig att personen i fråga inte alls bryr sig minsta lilla om hur du mår. Då är det helt enkelt lättare att bara låtsas som att allt är bra =) Nu ska jag lägga mig och sova för att ladda upp inför en ny arbetsvecka och planerna som finns efter arbetstid!! Blev ett väldigt konstigt och osammanhängande inlägg men behövde skriva av mig.

För en vecka sen hade jag återbesök hos läkaren, vi skulle prata om min trötthet och andra mediciner då misstanken är att jag från grunden varit så där sjukligt trött pga remicade. Eftersom alla andra prover såg bra ut (har blodvärde som en elitidrottare pga järnmedicinen jag fick för ett tag sen) så blev misstanken om biverkningar från remicade än mer. Så vad kom vi fram till? Jo jag kommer inte kunna leva helt medicinfri ännu eftersom risken för ett skov ökar då så jag har börjat med en mild medicin(om man ser till biverkningar) mest som förebyggande. Den är så sjukt otroligt vidrig men jag intalar mig att det bara är en vanesak.. Det som är mest jobbigt är nog dock den enkla saken att komma in i rutinen att ta medicinen varje morgon..jag har ju liksom bara fått medicin på sjukan dom senaste två åren. Men hoppet lever om att jag snart kommer må bättre än någonsin.. :) och imorgon åker jag och pappa till Göteborg för att kolla på fotboll och det ska bli så otroligt skönt att komma iväg några dagar! Hoppas bara att jag mår bra då jag senast idag mådde skit med illamående och ledvärk. Men som sagt hoppas jag får en frisk och bra helg!! Och att DIF vinner fotbollsmatchen på måndag

Har haft ett par riktigt bra dagar. Känner att även om jag inte mår toppen hela tiden varje dag, jag har mina dåliga stunder med extrem trötthet MEN jag kan bortse från det och bara koncentrera mig på det bra. I tisdags kom släkten över för att fira min födelsedag en dag tidigt och jag fick massor med fina saker. Älskar er alla! Sen vaknade jag visserligen på natten samt morgonen och mådde så illa..jag kände mig typ bakis på sötsaker. Hemskt! Men illamåendet släppte tillslut och jag kunde fira min födelsedag med många grattis och ett bra humör. Avslutade sen kvällen med ett mage rumpa lår pass där passet avslutades med sång för mig. Idag då, jodå trots smärta i magen och en sån där jobbig trötthet så har solen lyckats hålla mig på gott humör. Efter jobbet blev det benpass med Jessica på sats och efter det ett armpass med Mica här i älta. Pass Nr 2 blev dock inte långvarigt då jag var tvungen att ge upp då min mage gjorde föör ont. Men jag känner mig ändå på bra humör och det är guldvärt att gå och lägga sig på kvällen och känna glädje och lycka. En av alla underbara presenter, nya träningskläder så nu är jag helredo för vårträning!!

Idag har varit en sån där dag som man bara vill ska ta slut. Vaknade med världens smärta i magen redan där sattes standarden för dagen. Min frukost bli en proteinshake, mest bara för att få i mig något. Sen har det bara fortsatt dåligt. Har känt mig väldigt lättirriterad idag och mitt huvud har inte kunnat sålla bort allt onödigt ljud så jag har haft typ tredje världskriget i min hjärna idag och stundtals har jag haft så mycket ljud på samma gång i mitt huvud så jag har knappt hört vad någon har sagt, bara sett att en mun rör på sig. Men nu är den här dagen äntligen slut och det ska bli så himla skönt att sova! Men bortsätt från en skitdag i dag så har jag haft en desstu bättre helg. Även om jag haft ledvärk hit och dit men där får jag faktiskt skylla mig själv. Var nämligen ute i torsdags och jag hade bestämt mig innan för att skita i att jag är sjuk utan bara för en kväll låtsas som att jag är frisk som vilken 23 åring som helst. Sagt och gjort, jag drack och blev full och jag har nog kommit på att jag är inge vidare på det där med att vara full..min kusin fick höra mitt gnäll pm hur yr jag var och hur illa jag mådde så hon fick ge mig lite vatten. Iallafall så hade jag en bra och rolig kväll men fredagen var ett helvete kan jag ju tala om! Har ännu inte kommit på riktigt om det var värt all smärta. Men äsch, det var kul och för en kväll kände jag mig faktiskt normal eller vad man ska säga.. Och sen har jag äntligen kommit igång med träningen igen efter en tids förskylning så det känns ju toppenbra måste jag säga! Underbart, jag älskar gymmet och jag älskar att träna. Det blir liksom som en stund då jag kan lägga fokus på bara mig. Något som jag annars inte är speciellt bra på!

Jag bara måste säga att jag älskar onsdagar! Jag älskar mage rumpa lår passen och instruktören är grym och värd en stor eloge. Även om jag stundtals vill spy, gråta eller bara lägga mig ner och ge upp så är det i slut ändan värt allting. Och när jag snart har lärt mig vart just min gräns går för att inte köra slut på mig själv och må så fruktansvärt dåligt så kommer jag älska dom här onsdagarna ännu mer!

Nu har jag jobbat två dagar på hel tid och jag är så sjukt slut o huvudet. Det gör typ ont i ögonen för att jag är så trött men det känna ändå jäkligt bra att vara tillbaka på jobbet. Glädjen och kärleken som barnen och vissa föräldrar ger är ju guld värt och det hjälper mig att orka. Jag ska i allafall, trots tröttheten avsluta min kväll med ett pass på gymmet, mage rumpa lår står på schemat och det ska vi så skönt att komma dit! Älskar att kliva in på gymmet för där kan jag glömma allt annat som jag tänker på och jag kan fokusera på bara träningen. Dessutom blir kroppen lika trött som huvudet och det är ett stort plus. Och det känns på något sätt att jag vinner över mig själv när jag kämpar mig till gymmet trots att jag bara vill gräva ner mig under täcket och sova sova sova. Men den där vinsten över mig själv gör mig så himla sjukt glad!

Igår var en bra dag, en riktigt bra dag! Eftersom jag verkligen har tröttnat på att vara trött så köpte jag gerimax performance på apoteket. Den innehåller massa bra saker som bidrar till mental presentationsförmåga och vakenhet/pigghet så som rosenrot, guarna och ginseng. Den innehåller även koffein. Igår morse tog jag som vanligt den här tabletten, det jag dock inte tänkte på var koffeinet så jag drack även en nocco.. Lite halvt speedad på koffein drog jag ner till gymmet vid tio tiden med mamma och pappa och vi hade ett riktigt bra pass. Och jag kände mig för första gången på länge riktigt pigg, i både huvudet och kroppen. En sån otroligt skön känsla. Jag hade sån energi så mamma tillochmed nästan blev rädd för mig haha nog bara för hon har glömt bort hur en pigg sofie är! Efter gymmet så satt piggheten kvar så jag passade på att städa och tvätta och fixa hemma, såna där saker som har krävt enorm kraftansträngning tidigare. Och det kändes så bra, att en sån liten sak som att kunna städa utan att det tar emot kan göra mig så glad. Kvällen avslutades sedan ännu bättre trots att energin sakta började försvinna från mig. Jag och mamma åkte till Hammarby sjöstad för att träffa Jessica och hennes mamma. Mum's vilken god mat det bjöds på, och efterrätten! Vi satt och pratade om allt och inget o bara tog igen massa tid! Så tack för ett grymt bra avslut på dagen!

Jag sitter och kollar på tv, eller ligger i sängen för att sova när det plötsligt blir svårt att andas. Varje andetag blir en ansträngning. Det känns som att luften fastnar i bröstkorgen, att den aldrig kommer ner till lungorna. Man känner en tår som sakta rinner ner för kinden, en tår blir två och snart är kinderna fuktiga av gråt. Paniken växer och andningen blir svårare och svårare. Händerna börjar skaka och svetten börjar komma fram trots att jag fryser. Jag blir rädd men försöker intala mig själv att det inte är farligt, jag vet att det inte är farligt. Jag vet att jag får luft trots att det känns som det motsatta. Jag försöker andas lugnt, inte få panik för då blir det värre. Sakta känner jag hur andningen blir lättare och skakningarna försvinner långsamt iväg och kvar sitter jag och fryser med kinderna fulla av tårar. Ångestattacker är vanliga, inte bara hos mig själv utan hos många, fler än vad man kan tro. Men av någon anledning är det ingenting man pratar om, men jag kan garantera att ni åtminstone känner någon som lider av ångestattacker. Alla kanske inte känner som jag gör, en del har värre och en del har mildare men det tar inte bort det faktum att när du sitter där med en ångestattack så är det hemskt, oavsett hur kraftfull den är.

Ah ikväll är jag så jävla stolt övet mig själv! Trots en skit dag, varit helt förlamande trött och trots att jag har lovat mig själv att inte sova bort dagen så gjorde jag det, kände mig så sjukt dålig när jag gick upp men den där känslan av värdelöshet vände då jag tog på mig träningskläder och gick till gymmet för att träna med min kusin Kan inte ens beskriva hur mycket jag har saknar att gymma med den där människan! Jag kände mig så taggad! Men den känslan byttes snabbt ut till magont, yrsel och illamående men jag var där och jag tränade (inte det bästa passet men jag var där). Gick hem från gymmet och mådde ännu sämre fysiskt men jag gick hem och vilade och trots att min nästa träningskompis ställde in kvällens mage rumpa lår pass så kämpade jag mig till gymmet och jag körde passet, och det är för det som jag är så stolt över mig själv! För inte alls länge sen hade jag struntat i att träna när min träningspartner ställer in men inte idag, idag trotsade jag mig själv. 1 poäng till mig och 0 poäng till chrons

Jag har under mina år som sjuk träffat på en del läkare, både bra och dåliga. Så fort jag har fått en bra läkare som verkligen har lyssnat och har trott på mig så ska dom sluta och jag får träffa någon annan. Och en del läkare som jag har träffat har egentligen inte ens lyssnat på vad jag har att säga eller helt enkelt inte trott på mig när jag talat om hur dåligt jag mår. Och så har det varit med den här tröttheten, förstår dom inte hur jobbigt det är att må dåligt och inte ens bli tagen på allvar. Vårdcentralen har sjukskrivit mig pga vad dom kallar det depression men när jag nu behöver få förlängt, för hur ska jag orka jobba när jag knappt orkar någonting, så får jag bara två dagar extra + 5 dagar med 50%. På Ersta Sjukhus kunde man inte sjukskriva någon för som sköterskan sa "lite trötthet". Jag förstår att trötthet är en svår diagnos att ställa för dom kan inte mäta hur trött jag är, men när jag gång på gång påpekar och gråter över hur otroligt slut jag är så borde dom väl kunna förstå. Det är inte normalt att kunna lägga sig kl 19 på kvällen och sova utan problem till dagen efter. Och det är inte heller normalt att helt plötsligt utan direkt anledning bryta ihop i en gråtattack bara för att man är så otroligt trött så man har inte förmågan att hålla det inom sig. Det är inte heller normalt att man som 23åring åker hem kl 22 på kvällen när kompisarna ska ut och festa bara för att man inte orkar. Hur som helst hoppas jag verkligen att jag snart slipper det här. Pratade precis med min läkare på Ersta Sjukhus och alla proverna ser bra ut, sköldkörteln som man misstänkte var problemet såg bra ut och mina järnvärden har ökat rejält sedan jag fick järn via dropp. Vilket är bra, det är verkligen superbra men ibland önskar jag bara att proverna visar någonting så man får svar på vad som är felet. Nu ska vi göra ett försök att sluta med min medicin mot magen, det kan nämligen vara så att det är den som spökar och ger sådan kraftiga biverkningar som påverkar min vardag så pass mycket.

Jag vet inte ens vart jag ska börja, den här tröttheten är så otroligt fruktansvärt jobbig. Trots att jag nu varit sjukskriven en tid så orkar jag knappt med någonting. Jag förstår att alla är trötta nu och alla har någonting som känns jobbigt och tungt men det här kan Fan inte vara normalt och jag förstår inte hur jag ska orka börja jobba igen på onsdag. Jag blir liksom trött av ingenting, jag var och lämna blodprov och luncha med pappa häromdagen och direkt efter det var jag tvungen att lägga mig och sova. Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att inte riktigt veta vad det beror på. Eller nej det värsta är att det inte syns utåt..att alla tror att jag mår så jävla bra men sanningen är den att jag mår inte bra, inte alls! Jag skulle hellre alla dagar i veckan ha ett brutet ben eller någonting annat som syns för då är det lixom lättare att se hur man mår. Nu syns det det mest hur jag mår när jag får en gråtattack utan egentligen anledning och jag fullkomligt hatar dom där attackerna, det är inte kul. Jag vet ett jävla klagoinlägg men måste ventilera mig och det är här jag gör det.

Första arbetsveckan är av klarade och lika så helgen. Veckan har gått superbra och varje dag har jag mött en förälder eller morförälder som hälsar mig välkommen tillbaka och jag kan inte låta bli att le inombords av all kärlek som både barnen och föräldrarna sprider. Jag är är helt chockad att jag inte bara klarat av första jobbveckan utan jag har även trots extrem trötthet orkat ta mig till gymmet och jag känner mig verkligen stolt och glad över att jag orkar! Att jag pushar mig själv när jag tror att jag inte kommer orka. Men jag har mycket att tacka mina vänner som får mig att orka! Ni är bäst! Alla uppmuntrande ord hjälper mer än man kan tro. Nu ska jag snart decka i sängen efter en bra helg 👌älskart! Redo för en ny arbetsvecka och liksom den förra ska jag försöka att inte tänka på det negativa som händer och på skitsnacken man hör!

Det.har hänt så mycket dom senaste månaderna och jag kan bara sammanfatta allt med att jag är så stolt över mig själv! Den 21 oktober bar det av till Australien med en kompis. Innan resa var det många (inklusive jag) som tvekade och undrade om det var en sån bra idé att jag skulle åka. Och ja det var en bra idé kan jag säga ny i efterhand! Jag har fått vara med om mycket, extremt mycket. Och jag har fått lära mig saker om mig själv och om andra, en del bra saker och även en del mindre bra. Ett som är säkert är i alla fall att jag har skaffat minnen för livet. Efter ungefär två månader började magen visa att den fortfarande fanns där, eller nej egentligen inte själva magen,.uutan sidoeffekterna så som illamåendet och ledbesvär, under den här tiden var jag så dålig och kände mig så ensam. Jag hade turen och fick bo hos underbara människor då som tog hand om mig men faktum kvarstår att när man mår så där extremt dåligt så vill man bara vara hemma eller åtminstone vara med någon som känner en utan och innan och vet om alla saker med min sjukdom. Dock hade jag och hon som jag reste med splittrats lagom till då. Och allt jag ville var att komma hem till dom jag vet bryr sig och som skulle göra allt för att få mig må bra. Tack för Skype och Facebook då jag via dessa ändå kunde prata med mina underbara som befann sig hemma i Sverige eller på egna resor. Jag lyckades med hjälp av pappa boka om biljetten så att jag kom hem en vecka tidigare än tänkt och det var så skönt att landa på svensk mark! Jag har nu hunnit landa och på måndag så börjar jag jobba igen. Hur som helst är jag ändå så glad att jag åkte på den här resan även om den inte blev som planerat. Jag har fått så mycket nya minnen, jag har träffat så fantastiska människor och tro det eller ej men jag har hoppar fallskärm!! Är så lycklig och stolt över att ha gjort det. TACK för peppningen till att boka hoppning, det kan jag tacka göteborgarna för! Såå glad! Jag har även snorklat i barriärrevet, besökt regnskogen, seglat och bara levt helt underbart! Och juste, firade nyår i Sydney vilket var fantastiskt. Fyrverkerierna där va sjuka och dessutom fick jag äran att fira med helt toppenbra människor! Och ja man kan väl ändå säga att jag mått hyfsat bra trots mina dippar och dagar som jag mått sämre men jag är glad över att jag inte lät magen bestämma över mig, inte den här gången. Så mycket som jag gått miste om pga sjukdomen men inte den här gången! Den här gången bestämde jag över mig själv och utmanande mig själv rätt så rejält och nu kan jag känna mig stolt och lycklig.

Tänk dig att du precis har åkt släng gungan några gånger för mycket och sen plötsligt hamnar på en båt mitt ute på havet i en storm. Eller tänk dig att du skulle gå runt ständigt full, ni vet när allt snurrar, rummet är inte stilla och det känns som att man måste spy varje gång man rör sig. Du börjar kallsvettas och tappar koncentrationen, det är som att någon försöker fylla ditt huvud med bomull fast väldigt tung bomull som att din kroppsvikt plötsligt förflyttas till huvudet. Det är en konstig känsla och när du har kännt så i ett par veckor så kommer du förr eller senare att tröttna, du kommer inse att det inte kommer gå att försöka glömma, försöka tänka på annat eller försöka hålla det för dig själv. Förr eller senare kommer det att trötta ut dig och du kommer inte orka utan att ta tag i det.
Nu har jag tröttnat, nu tar jag tag i det. Efter ex antal veckor med denna yrsel, illamående och trötthet är det dags att kräva något som hjälper. Imorgon ska jag till läkaren och mormor följer som stöd och peppare :) för nu får det fan vara nog. Punkt slut!

Ååh vad jag längtar efter torsdag! Då ska jag äntligen få (förhoppningsvis) medicin igen..så himla välbehövligt just nu. Läängtar men först ska jag lämna blodprov imorgon så att jag är frisk och allt sånt där. Sjukt bra koll dom har på mig på sjukan..minsta fel på proverna så får jag inte medicinen. Så de är ju bra :) I will never give up

Äntligen är den efterlängtade semestern här! Jag är verkligen såå extremt mycket i behov av semester nu. Mina leder värker mer än vanligt och jag är så trött så att jag mer än gärna skulle kunna och vilja sova mig igenom hela sommaren. Känns dock extra deppigt att må såhär nu..jag hade ju mått hyfsat bra ett tag men så kommer allt i kapp mig. Jag känner mig så dålig och liten och jag börjar ifrågasätta mitt beslut om att åka till Australien. Jag ser verkligen fram emot att få göra den här resan med en av mina bästa vänner men tänk om jag mår såhär då..jag kommer sabba allt känns det som. Det är så svårt att förklara men när jag mår såhär känns allt runt om skit..speciellt nu när jag måste inse mina begränsningar som jag bara vill blunda för..och kanske har blundat förlänge för nu har jag kommit till en punkt då jag måste välja bort saker..så som mitt extra jobb..där jag skulle tjäna ihop lite extra till resan och där jag verkligen gillade dom jag jobba med..det suger..jag vill kunna bestämma över min egna kropp och min egna ork!